förändring

Redan innan jag börjar skriva detta inlägg så är jag medveten om att det antagligen är jag själv som har gjort det så mycket större än vad det egentligen är. Men, skriver jag inte av mig detta så kommer jag att ligga med det hela natten och imorgonbitti kommer det bara vara ännu värre.

Genom åren har jag funnit många vänner och förlorat minst lika många, en del till döden och en del på grund av osämja. Jag har inte stora krav på en vänskap. Det enda jag egentligen har är ärlighet. Efter alla lögner ända sen barnsben så orkar jag inte med mer. Ärlighet är ändå väldigt viktigt.

En vän, en vän som jag fram tills för några dagar sedan har betraktat som väldigt nära håller helt plötsligt ett avstånd. Klumpen inom mig säger att något är ett problem. Men jag har alltid trott att vi stått varandra så pass nära att ett problem är något man tar upp med varandra. Men fallet verkar inte vara så. Det är inte bara det att vi inte hörs av på samma sätt, blickarna när vi möts tyder något, jag vet inte. Det är inte som det har brukat vara. Och det är något i tisslet med andra som inte känns bra. Jag hoppas så att jag överreagerar, men samtidigt så verkar det skumt. Jag blir ledsen. Det känns tungt. Jag trodde vi delade på både glädje och sorg. Vi har verkligen gjort det fram tills nu.

Återigen fastnar jag i en tanke som säger mig "varför ska jag ens orka engagera mig i människor när de ändå inte är kapabla att finnas kvar?"

Jag känner mig ofta så ensammen. Visst, jag har världens mest underbara son som jag inte skulle byta för något på jorden. Men hela familjen är borta. All släkt, alla gamla vänner och de nya verkar bara trilla bort en efter en även de.

Är det mig det är fel på? Och om jag har gjort något, någon gång, i någon av situationerna, varför har då ingen sagt något?

Tårarna tränger sig fram och jag känner hur den här natten växer sig mörkare och längre för var sekund som tickar på. Kommer nog inte få mig många timmars sömn. Jag blir så ledsen.

 

 

Jag har haft tre kanonbra dagar med massor av skoj och träning och allt har fungerat alldeles utmärkt. Skulle det inte kunna få hålla i sig lite längre än så? Ska det vara så otroligt svårt att hålla sig på en positiv nivå?

 

En positiv sak är i alla fall att sedan jag sist vägde mig så har jag gått ner 1.2 kg. Det gjorde mig så glad. Att det går neråt utan att jag måste kämpa sönder mig själv. Att jag kan få in det i min vardag utan att annat måste bli lidande.

 

Jag skulle kunna skriva hela natten på detta inlägg men tvivlar på att ens någon skulle orka med att läsa igenom det hela.

 

Ska lägga mig ner, försöka tänka på det positiva och hoppas att det ska hjälpa mig till några timmars sömn i alla fall.